Nya perspektiv

Upptäckte tidigt ”alternativa” sätt att konsumera mode på, som en rörelse mot de miljöovänliga och oetiska aspekterna av att producera en garderob; färga plagg, urusla arbetsvillkor på fabriker med mera. Ser mig själv som en medveten konsument. Det har dock tagit mig många år att komma in på hur ett helt samhälle har blivit vilseledd gällande konsumtion av just mat. Gällande både hälsa och miljö. Har många gånger under föga stränga premisser försökt äta en mer vegetarisk kost (i skolan kändes oidentifierat kött motbjudande, och har flera gånger fått en allmän avsmak). Men efter en kort paus har jag sedan återgått till att äta kött igen. När min syster blev vegetarian och sedan övergick till vegan, hade jag det svårt att tänka mig att själv bli det, att leva så. Tänkte att det måste vara så svårt att vara vegan, att utesluta så stora delar av kosten. Medan jag såg What the health?, en undersökande dokumentär, gick ridån upp. Vad är meningen med att vara hälsosam utåt sett om insidan dör? Rekommenderar er att se dokumentären, än om bara för att minska ostkonsumtionen. Den är producerad med ett amerikanskt perspektiv, ”överdrivet”, enligt många kritiker på nätet. Dock är det skandaler hit och dit gällande matkonsumtion, exempelvis den äggskandal där ägg från Holland visat sig innehålla det giftiga bekämpningsmedlet fipronil. Mums. Nederländerna som en ändå betraktar som ett land med liknande standarder som i Sverige. Och vi minns väl alla Felix hästpaj som nu suddats bort. Vilken skandal kommer härnäst?

Tre är en trend: Street-logomania

Sensommarens sneaker visar upp en kaxig logotyp, eller snarare namnteckning, och detta på ett rent streetinfluerat sätt (ex: graffiti, klotter). Som en spegling av logomania men på ett mer avslappnat vis. Kan inte låta bli att undra om det är Marant i egen hög person som hastigt skrivit ned ISABEL MARANT…

Logomania har under åren kommit och gått; det har under de senaste säsongerna fått ett ansiktslyft genom märkens ständiga samarbeten, i den utbredda ”collab-culture” som är loggoförsedd med unika samarbeten som sätter fart på konsumenterna. Ett exempel är modehuset Vetements som kollektion efter kollektion kommer med nya skrällar. Det som började med att uppröra de oinvigda, med dyra DHL T-shirts, har nu blivit en självklarhet och att kopplas med ett av modets just nu hetaste märken är åtråvärt, men hur länge kommer samarbeten som dessa att kännas autentiska? När kommer gränsen vara nådd för denna modecykelns gång?

Som född på nittiotalet är jag uppvuxen i en värld av logotyper och marknadsföring, inte minst av sig själv. Nike eller Adidas? J.L eller WESC? Valen visas upp och en kategoriseras in. För många, många år sedan satt jag och skrev på mina första röda high-top converse (som då redan hade några år på nacken och fått sällskap av fler färgvarianter), vilka kom att bokstavligen kommunicera vem jag var och vad jag gillade för okända människor. Har kvar dem i garderoben som en liten tidskapsel till vem jag var då.

Att shoppa identitet

I’m all lost in the supermarket
I can no longer shop happily
I came here for that special offer
A guaranteed personality

En bild på min fästman Benjamin helt klädd i second hand, för många år sedan. Vi lever båda för att fynda!

Dagens citat, hämtat från The Clash, Lost in the supermarket (1979), ifrågasätter kedjornas roll i identitetsskapande genom mode. Citatet stämmer in på mig som allra mest när jag har en period utanför ”cykeln”. Har på senaste tiden enbart handlat second hand, både en ekonomisk fråga och en etisk sådan. Det finns liksom ingen jakt i att gå in på H&M och välja ut ett plagg som finns i gud vet hur många upplagor. Ingen garanterad personlighet. Inget ultimatum. Investerar hellre i ett designerplagg som håller i kvalité och stil (även om det må kosta mer). När det gäller second hand har jag många gånger lärt mig läxan: älskar du något håll i det hårt, annars tar någon annan det.

En annan sida av GIRLS

Ni som läst tidigare blogginlägg börjar nog förstå att serier är en stor inspirationskälla för mig. Såg klart GIRLS häromkvällen. En serie som jag började kolla på 2012 vid dess start och som därmed varit med mig från tiden som nykläckt student som på sedvanligt vis splittrades från nära umgängeskrets vid fortsatta studier, till att skaffa en ny kärnfamilj av 4 nära tjejer under min studenttid och att efter det bli sambo och packa kofferten för en ny stad.

Bild: Vogue

Det sista avsnittet kom inte i närheten av vad jag föreställt mig. Inga större cliffhangers, utan bara en känsla av att karaktärerna går vidare till vuxet. Klarar sig utan varandra. Men gör man verkligen det? GIRLS visar verkligen makten i kvinnlig vänskap och i grupprelationer, något som är svårt att ersätta och som en inte bör släppa taget om alldeles för lättvindigt, men den ger också en glasklar bild av hur individer som är ens livets boj, plötsligt en dag börjar drar ner en i ett mörkt djup istället. Då är det dags att gå vidare. Min nya obsession i tv-väg är Girlboss (ja, tjejer äger), en Netflix serie som är baserad på Nasty Gal. SÅ bra.

PS. Rekommenderar er att se ”A Goodbye To Girls” där Lena Dunham och andra medverkande till skapandet av serien diskuterar allt från rollsättning till klädstilar. Fick ett sug att redan nu se om hela alltet från början…

Selfpromoting: Front Row

På Chanels Haute Couture show i Paris igår, satt Elle Sveriges chefsredaktör Cia Jansson bakom supermodellen och instagramstjärnan Cara Delevingne. Delevingne anlände med en stor varglik hundvalp i famnen och blev därmed ett ännu större blickfång än vad hon redan är. Blev nog en hel del aaww och trånande blickar från publiken.

Cara-Delevingne-Brings-Dog-Chanel-Couture-Show-2016Grymma Cia på Chanels stora visning i sina snygga tonade brillor. Karls musa Cara huserar på Front-Row förstås, klädd i Chanel från topp till tå.

 

Men när det kommer till oss vanliga, dödliga människor då? Som inte var på Chanels visning.

Det känns som om vi behöver promota oss mer än någonsin. Det är så lättillgängligt. Alla kan. Alla bör. Ibland behöver man ta en liten paus. Lägga bort mobilen från matbordet och njuta av sitt sällskap. För ännu är jag inte i närheten så stor som Cia, Cara eller Karl. Kanske om jag anstränger mig tillräckligt mycket på Instagram och Twitter detta året… Och min tanke är bekräftad, jag borde köpa mig en cockerspanielvalp att hålla mig sällskap på fashionabla tillställningar.